Krönika: Tunga ögon (del 2)
Jag rusar i dimma. Allt har förlorat betydelse. Hjärtat slår snabbare än vad hästar galopperar. Har det någonsin slagit i denna raskande takt? Jag sätter mig ner och försöker få rätsida på situationen. Tankarna cirkulerar likt rotorblad från tusen helikoptrar och likt en indiefilm från '96 försöker jag förstå dess handling. Givetvis utan resultat.
Det var i måndags telefonen ringde. Skyddat nummer. Jag brukar aldrig svara på nummer jag inte har inlagt på telefonen. Det var annorlunda nu. Jag har inga ovänner vad jag vet. Vad kan hända?
-Hallå, svarar jag...
-Hejsan, är det Calle? undrar rösten på andra sidan linjen. Jag förklarar att det är jag och tankarna om att turen äntligen har vänt strömmar genom hjärnans oändligt komplicerade kanaler. Vad handlar det här om? En outhämtad lottovinst? "-...Länsstyrelsen... leverprover... måndag klockan 13...", svamlar rösten. Vilken jävla nitlott. "-Okej, tack" säger jag suckandes till odågan som ringt och lägger på luren. Helvettes förbannade jävlar. Finns det ingen rättvisa i dessa kalla tider av konjunkturruiner och finanskris?
Tisdag 10/2. Frossa. Abstinensen tar över mitt sinne. Jag vill gråta... Jag gråter. Skolarbetet känns allt mindre viktigt, liksom livet i sig. På lekplatsen utanför fönstret leker barnen i den centimeterhöga snön. Overaller i gräsliga färger klättrar upp och ner i klätterställningen. Ungarna är la fulla som svin. Fulla av livslust och annan meningslös skit som bara barn kan vara. Ungjävlar... Vad är dom så förbannat lyckliga för? Om ett par år är dem vrak, deras tillvaro identisk med min, kanske till och med värre. Vissa av dem kanske drömmer sig genom livet, nyktra med fru och egna barn. Vad vet dom om någonting? Min vedervärdigt fula granne springer efter sin unge och bär in honom i svalen. Pang, pang, pang. Tre skott för tre synder. Nykterhet, white trash och nykterhet. Hon stänger dörren om sig och jag somnar.
Klockan ringer. Äntligen fredag. Idag har jag mycket att stå i. Bolaget, bolaget och bolaget. Glädjen är obeskrivbar. Jag skuttar upp ur sängen. Fuck skolan, det är fredag!... Fuck skolan, fuck allting, det är fredag... Helvette, leverproverna på måndag. Jag måste vara nykter. Jag tänker på väskorna i garderoben. Väskorna fulla med kablar. Är någon av kablarna stark och lång nog att agera hängsnara? Äh. Jag viftar bort tankarna för sekunden och låter de ligga som en reservplan ifall att... Ifall att begäret tar över... NÄR begäret tar över, rättar jag mig själv... Erik, Chrille och Sebbe är i Idre. Sitter säkert på en läskande afterski med buteljer från både himmel och helvette. Kuk också, jag skulle åkt med. Jag somnar igen.
Lördag 14/2. Feber. Begäret tär. Det bryter ner mig. I min spegel ser jag en blek och utmärglad man. Mannen i spegeln är olycklig. Hans ögon är svarta av sorg och likt en tatuering har nykterheten lämnat livslånga ärr i hans själ. Han ser ut att vara i starkt behov av berusning, tappa kontroll och bli bedövad. Han behöver det... Jag vet... Han behöver det. Fucking skitdag. Jag lägger mig igen.
Söndagmorgon. Jag behöver ingen veckarklocka längre. Vad finns att vakna till? Aja, 20 timmar kvar sen är det över intalar jag mig själv. Jag går med tunga kliv in i fabriken - Våran egen fabrik med vår egen produktion. Hinkarna står och puttrar. Det luktar jäst, det luktar sprit, det luktar mäsk. En egen fabrik i garderoben. En berusningsfabrik. Berusningsfabriken. Ångorna i garderoben kittlar min hjärna. Så många minnen av berusning, så många minnen av välbehag, välstånd och välfärd. För första gången sen den förbannade telefonen ringde i måndags känner jag hopp, kanske rent av glädje. Är det ångorna, lukten eller alla minnen? Jag vet fan inte. Jag tar ett djupt andetag och andas in fabrikens berusande ångor... En egen fabrik. En Berusningsfabrik, tänker jag och ler.
