berusningsfabriken

Jag rusar i dimma. Allt har förlorat betydelse. Hjärtat slår snabbare än vad hästar galopperar. Har det någonsin slagit i denna raskande takt? Jag sätter mig ner och försöker få rätsida på situationen. Tankarna cirkulerar likt rotorblad från tusen helikoptrar och likt en indiefilm från '96 försöker jag förstå dess handling. Givetvis utan resultat.

Det var i måndags telefonen ringde. Skyddat nummer. Jag brukar aldrig svara på nummer jag inte har inlagt på telefonen. Det var annorlunda nu. Jag har inga ovänner vad jag vet. Vad kan hända?
-Hallå, svarar jag...
-Hejsan, är det Calle? undrar rösten på andra sidan linjen. Jag förklarar att det är jag och tankarna om att turen äntligen har vänt strömmar genom hjärnans oändligt komplicerade kanaler. Vad handlar det här om? En outhämtad lottovinst? "-...Länsstyrelsen... leverprover... måndag klockan 13...", svamlar rösten. Vilken jävla nitlott. "-Okej, tack" säger jag suckandes till odågan som ringt och lägger på luren. Helvettes förbannade jävlar. Finns det ingen rättvisa i dessa kalla tider av konjunkturruiner och finanskris?

Tisdag 10/2. Frossa. Abstinensen tar över mitt sinne. Jag vill gråta... Jag gråter. Skolarbetet känns allt mindre viktigt, liksom livet i sig. På lekplatsen utanför fönstret leker barnen i den centimeterhöga snön. Overaller i gräsliga färger klättrar upp och ner i klätterställningen. Ungarna är la fulla som svin. Fulla av livslust och annan meningslös skit som bara barn kan vara. Ungjävlar... Vad är dom så förbannat lyckliga för? Om ett par år är dem vrak, deras tillvaro identisk med min, kanske till och med värre. Vissa av dem kanske drömmer sig genom livet, nyktra med fru och egna barn. Vad vet dom om någonting? Min vedervärdigt fula granne springer efter sin unge och bär in honom i svalen. Pang, pang, pang. Tre skott för tre synder. Nykterhet, white trash och nykterhet. Hon stänger dörren om sig och jag somnar.

Klockan ringer. Äntligen fredag. Idag har jag mycket att stå i. Bolaget, bolaget och bolaget. Glädjen är obeskrivbar. Jag skuttar upp ur sängen. Fuck skolan, det är fredag!... Fuck skolan, fuck allting, det är fredag... Helvette, leverproverna på måndag. Jag måste vara nykter. Jag tänker på väskorna i garderoben. Väskorna fulla med kablar. Är någon av kablarna stark och lång nog att agera hängsnara? Äh. Jag viftar bort tankarna för sekunden och låter de ligga som en reservplan ifall att... Ifall att begäret tar över... NÄR begäret tar över, rättar jag mig själv... Erik, Chrille och Sebbe är i Idre. Sitter säkert på en läskande afterski med buteljer från både himmel och helvette. Kuk också, jag skulle åkt med. Jag somnar igen.

Lördag 14/2. Feber. Begäret tär. Det bryter ner mig. I min spegel ser jag en blek och utmärglad man. Mannen i spegeln är olycklig. Hans ögon är svarta av sorg och likt en tatuering har nykterheten lämnat livslånga ärr i hans själ. Han ser ut att vara i starkt behov av berusning, tappa kontroll och bli bedövad. Han behöver det... Jag vet... Han behöver det. Fucking skitdag. Jag lägger mig igen.

Söndagmorgon. Jag behöver ingen veckarklocka längre. Vad finns att vakna till? Aja, 20 timmar kvar sen är det över intalar jag mig själv. Jag går med tunga kliv in i fabriken - Våran egen fabrik med vår egen produktion. Hinkarna står och puttrar. Det luktar jäst, det luktar sprit, det luktar mäsk. En egen fabrik i garderoben. En berusningsfabrik. Berusningsfabriken. Ångorna i garderoben kittlar min hjärna. Så många minnen av berusning, så många minnen av välbehag, välstånd och välfärd. För första gången sen den förbannade telefonen ringde i måndags känner jag hopp, kanske rent av glädje. Är det ångorna, lukten eller alla minnen? Jag vet fan inte. Jag tar ett djupt andetag och andas in fabrikens berusande ångor... En egen fabrik. En Berusningsfabrik, tänker jag och ler.

Berusningsfabriken hade inte legat uppe
på internet mer än 8 timmar innan Thord började
kontakta redaktionens medlemmar. Efter
att ingen av oss hört något från honom på
nästan 2 månader började våra telefoner
gå varma och våra msn
konton blev nedskrivna.

"är inte vi vänner?"
Undrade vännen Thord
som varit försvunnen
utan ett ord i 2 mån.

En annan redaktionsmedlem
blev kontakad med frågan
om att "ska vi inte ta en pizza?"

En tredje medlem blev kontakad
och fick reda på att Thord
väldigt passande nog hade tänkt
att börja umgås med honom
nu till helgen igen.

Men Thord oroar sig i onödan
Berusningsfabriken 2009
skall inte handla om Thord
utan hela umgängetskretsen
runtomkring honom. Givetvis
skall Thord ingå i artiklarna
men artiklarna skall inte
handla mer om honom än om
någon annan.

Bersuningsfabrikens redaktion
kommer lixom när det begav sig sist
bestå av Erik, Johannes och Calle
+ 1 eller 2 gästskribenter.
vi vet mkt väl att det är svårt att
skapa historia två ggr. Men ge oss chansen
så skall vi gör allt för att försöka.

Redaktionen

Mina ögon värker. Vadan detta outhärdliga ljud? Det tunga ögonen svider och jag ser mig omkring efter källan till ljudet.
Väckarklockan. Just fan, jag är student. Jag går upp och klär på mig, tar en smörgås med mig i näven och vandrar långsam och frusen till bussen.

Överallt är dessa glada ansikten. Gubbar i arbetskläder, damer nysminkade i päls och niondeklassare påväg till en klassresa vid andra änden av stan. En liten turk, max 11 år stoltserar med den fulaste moppemustaschen jag sett. Jävla lowlife. Vad hände igår igentligen? Allt är så... Bussbyte. Den är försenad som vanligt. Långsamt går det upp för mig. Tjejen som jag inte har pratat med på veckor ringde och skällde, morsan grät i förtvivlan då jag sluddrande ville låna mer pengar. -Min son, min älskade son, snälla sluta dricka? Jag bedyrade det faktum att jag var spiknykter och att pengarna skulle gå till nya skor då mina gamla inte stod emot kylan. Jag ljög. Morsan visste. Hon fortsatte gråta. Hon är inte dum den kvinnan...

Äntligen framme vid skolan. Eller äntligen och äntligen. Mina provresultat från tentorna har aldrig varit så låga och omprov har snarare förvandlats till standard än engångsförteelser pågrund av sjukdom. Vem bryr sig tänker jag? Vad gör det om hundra år? Jag suktar efter nån drickbar bedövning.

Mina klasskamrater stirrar med stora ögon då jag ragglar in i klassrummet. Vad i fulla fan är det med dom?
Dom tisslar och tasslar bakom min rygg. Jag bryr mig inte. Duschade jag imorse? Nej, och tänderna har jag inte borstat sen förra tisdagen. Jag slänger in ett tuggummi och drömmer mig bort.

-Calle... CALLE, skriker nån. Det är den lönnfeta och fult klädde läraren. Han frågar efter min inlämningsuppgift som skulle varit inne för 2 veckor sen. Jag drar en snabb lögn att den ligger hemma i datorn och lovar att jag ska lämna in den i morgon. Eller hur din jävla fucker. Sen drömmer jag mig bort igen. Skyhöga hyllor smockade
av buteljer i alla dess former. Ett hav av öl skymtas i horisonten och... -Vi ses imån, säger lärarn. Yeah right!

Alla går på lunch men jag har annat i tankarna. 10 minuters gångväg och sen blir allt bra tänker jag.

Systembolagets portar öppnas och jag stegar in. På rutin går jag sicksack mellan hyllor och gångar. Jag vet precis vart jag ska och precis vad jag ska ha. Fuck skolan tänker jag och går mot bussen hem.

Hemma står TVn på. Det gör den alltid. Det har blivit lite som en vana. Någon att umgås med och man slipper höra sina tankar. Jag tar upp en öl ur påsen. Psssscccht. Aaaah. Jag tittar in i garderoben. Plastbrännaren jag och Johannes installerade för nån vecka sen har börjat ge resultat. Jag tar en sipp av mäsken. Den är fasansfullt äcklig, men den bedövar åtminstånde. Jag sätter mig och dricker upp mina 11 andra öl och ringer morsan. Hon börjar gråta igen, men pengarna är på kontot redan efter 5 minuter. Jag sätter mig på lokalhaket och beställer in 4 stora på en gång. Det snurrar härligt innanför pannan. Tjejen ringer igen. Jag trycker av ljudet på telefonen och beställer in 4 stora till. Jag skiter i allt... Allt utom berusning. Jag är tom inombords och jag vet att folk ser mig som ett vrakJag är lycklig.